Lejonkung abdikerar, Furir usurpator

En kommentar kring Lars Leijonborgs fall från maktens tinnar. Bortsett från en glansperiod kring valet 2002 så har Lasse Leijons partiledarskap varit mediokert. Folkpartiet tycks ha eländigt svårt att få fram bra ledare, och även den förmodade stjärnan Bengt Westerbergs eftermäle har varit "blandat"... i ljuset av samhällsutvecklingen.

Hur som helst, Jan Björklund är den naturlige kandidaten, även om det fjantas en del med ointressanta köns-aspekter. Väldigt mycket 2003 över dessa resonemang; ibland känns det nästan som vissa mörka krafter skulle föredra en medelmåttig kvinna före en kompetent man. Jag tror emellertid att de flesta svenskar skiter högaktningsfullt om en partiledare är man eller kvinna, så länge det är en bra och trovärdig person.

Jan Björklund är, i mitt tycke, inte alls så torr och träig som en del framställer honom. Hans stil påminner om den stockholmske kommunalpolitikerns -- tydlig, handlingsorienterad, något provokativ. Ingen torde sväva i okunnighet om Folkpartiets inställning i en politisk fråga med Björklund vid rodret.

Hans stora fördel är dock hans nuvarande uppdrag. Lite dramatiskt uttryckt verkar det som Björklund & co håller på att rädda den svenska skolan från att gå under. Detta är -- till skillnad från t ex könsmaktsfrågor -- något som berör en mycket stor del av befolkningen, och har varit ett växande orosmoment i det svenska samhället i årtionden. Björklunds räfst och rättarting är kraftfullt, logiskt, och mindre drivet av ideologi än av sunt förnuft, vilket gör det lätt hålla med honom... t o m för många socialdemokrater, misstänker jag.

Den cred som insatserna för den svenska skolan bör ge Björklund kan skapa en påtaglig strålglans kring hans person, lite grann som hur Carl Bildts tunga utrikesuppdrag gjorde honom till betydligt mer än Carl Bildt.

Nu får vi hoppas att Folkpartiet kan hitta rätt efter alla möjliga och ibland komiska irrfärder de senaste 15 åren, och välja Björklund utan krusiduller. I bakgrunden har han ett antal goda resurser, bl a den alltmer populära Nyamko Sabuni, och den uppenbart populära Cecilia Malmström.

Tack och hej till Lasse Leijon -- för Alliansen var detta mycket goda nyheter.



En civilklädd Lars Leijonborg fångad av Fula Gubbens kamera 2006

Bisarr medie-bevakning av franska valet

"Journalisterna" på våra stora dagstidningar och diverse skattefinansierade etermedia lyckas filtrera även utländska nyheter genom sin "självklara" vänster-paradigm. Det senaste exemplet är den absurt tendentiösa rapporteringen från det franska valet.

Signaturen Ankdammsman på Flashback summerar upp läget bättre än Fula Gubben kan:

Att svenska mediers rapportering är parodiskt vinklad till Royals fördel har redan konstaterats. Finns det någon svensk som vet något om hennes politik förutom att hon är kvinna och vänster?

Sarkozy, en mittenhögerkandidat med europeiska mått mätt, skildras i sin tur som nazist i svenska medier. Svenska journalister åker ut i nån förort och konstaterar att "ingen här tänker rösta på Sarkozy". Näha, liksom. Hur stor del av Frankrikes befolkning bor i betonggetton? Och hur stor andel av dem som bor där röstar? Det är som om SVT skulle åka till Rosengård och konstatera att "ingen här röstar på Reinfeldt". Det kanske kommer i nästa val?

Jag glömmer aldrig bevakningen av det franska presidentvalet 2002, när Le Pen gick vidare till andra omgången. Han beskrivs konsekvent som "extremhöger" i svenska medier trots att stora delar av hans politik (protektionism, antiglobalisering, social trygghet) är lika mycket vänster som höger. När Le Pen slog ut socialistkandidaten Jospin så undvek man följaktligen den allra mest logiska förklaringen, nämligen att Le Pen hade slagit ut Jospin genom att ta hans väljare. Det var alltså vänsterväljare som röstade på Le Pen, vilket även styrks av att Front National är Frankrikes största arbetarparti och har varit det ganska länge. Men i svenska medier behandlas han uteslutande som en högerman och en angelägenhet (läs: skamfläck) för högern.

Utlandsrapporteringen i SVT är alltså både idiotisk och partipolitiskt vinklad. En följd av det är att när Sarkozy vinner valet, vilket han fömodligen kommer att göra, så kommer fransmännen att framstå som idioter eftersom ingen som får sin bild via svenska medier förstår hur någon kan rösta på honom. Slutsatsen i stugorna blir att alla fransmän (och amerikaner, och danskar, och alla andra som väljer icke-socialistiska regeringar) är idioter och att Sverige är världsbästigast.

Tack för det! Läs mer här .

En jordbävning i det politiska landskapet

Ett förändrat tonfall i mainstream-medias bevakning av invandrings-frågor har följts av debatter mellan representanter för riksdagspartierna och Sverigedemokraterna, oftast företrädda av Jimmie Åkesson. Denna nya situation, som borde ha inträtt redan på 90-talet, har sannolikt skapats som en effekt av regeringsskiftet (och PK-vänsterns försvagade position) och Sverigedemokraternas framgångar det sista året. Så många som 200.000 svenskar säger sig sympatisera med SD i vissa opinionsundersökningar. De kan förstås inte vara galna rasister eller arbetslösa skinheads allesammans, och i detta sena läge så har etablissemanget vaknat.

Som kronan på verket debatterade Åkesson med (s) partiledare Mona Sahlin på TV4 igår kväll. Debatten var relativt jämn; neutrala bedömare talar om oavgjort eller en svag övervikt åt ena eller andra hållet.

Men eftersom den ena parten är Sverigedemokraterna, och ärendet är (främst) invandringen, så betyder ett oavgjort resultat här inte "oavgjort". Sverigedemokraterna har -- utöver att erhålla ett mer respektfullt tonfall från media -- åstadkommit något betydelsefullt, nämligen visat att man bara är ett gäng vanliga medborgare med ett politiskt engagemang. Inte "rasister", inte någon konstig sekt från en byhåla, utan ett enfrågeparti med ett växande stöd ute i landet. Man kan göra paralleller till hur Kristdemokraterna och Miljöpartiet började.

Till skillnad från MP och KD har SD emellertid utsatts för en smädeskampanj och demonisering som torde sakna motsvarighet i modern svensk historia. Inga överdrifter har varit för stora, inga okvädingsord för grova, när det gällde dess sympatisörer. För alla andra svenskar blir frågan därför: vilka är dessa demoner i människoskepnad egentligen?

Som framgick av TV-debatten så är de inga demoner, utan halvprofessionella politiker som tror på sin sak. I övrigt ser de ganska ordinära ut. Denna antiklimax gör många års demonisering i stort sett verkningslös, och väcker dessutom frågor kring de som stått för propagandan. Vad var det egentligen som var så farligt? Varför tog man i så?

Och, i förlängningen: är inte invandringspolitiken en ordinär samhälls-fråga, ungefär som kärnkraften? Somliga för, andra emot, och det hela stöts och blöts på sedvanligt demokratiskt sätt. Men det har alltså inte skett, starka krafter har kvävt debatten och demoniserat eventuella meningsmotståndare, och så här efteråt frågar man sig: varför? Vad var det som var så farligt?

Vad gäller själva debattinsatsen så torde Mona Sahlins uppdrag ha varit klart och tydligt: krossa Sverigedemokraterna. Allt annat är en framgång för SD, som redan har en kraftig medvind. En oavgjord debatt är en förlust för (s), och för invandringsförespråkarna.

Här kan man då titta på hur socialdemokratiska representanter, samt mainstream-media, hanterat TV-debatten idag. Och det liknar närmast en generad baksmälla. Man undviker att tala om debatten, och istället är det principfrågor som lyfts fram, för 10:e gången, samt demoniseringsförsök, för 100:e gången.

Slutsats: det gick åt skogen för Sahlin och (s). Vad man än hade tänkt sig, så blev det inte fallet. Tidningarna undviker att göra "Vem vann?"-polls, vilket man hade efter tidigare SD-debatter (Jimmie Åkesson "vann" för övrigt klart över Folkpartiets representant i SvD:s läsarpoll), och ställer istället frågan "Var det rätt att ta debatten"? "Kom SD för lindrigt undan?". Detta är, om uttrycket tillåts, rent trams.

Bakom kulisserna anas en stor besvikelse med debatt-utfallet, och en vag kritik mot Mona Sahlin, som återigen var dåligt förberedd och använde illa genomtänkta floskler om Zlatan. Hon verkar inte ha förstått att detta är 2007, invandringskritiken är en politisk sprängfråga, och den kan inte slarvas bort. Underskattade hon motståndaren? Har hon gått på partiets och medias egna PR-spiel om Sverigedemokraternas bedrövlighet? Eller uppfattade hon sig som moraliskt överlägsen, och därmed segrare på förhand?

Vad det än var, så spelade det SD i händerna. Lars Ohlys vansinnes-utbrott efter debatten, där han kallade Jimmie Åkesson för Quisling, torde indikera den allmänna känslan hos vänstern, och invandrings-anhängarna... Mona sumpade bollen.

Utöver SD/invandrings-smeten så väcker detta förstås funderingar hos (s) angående sin nya partiledare.

Avslutningsvis hälsar vi Sverigedemokraterna välkomna in i det politiska etablissemanget. De bör skänka en tacksamhetens tanke till såväl PK-media, etablerade partier, som Mona Sahlin för att ha krattat manegen.

Expressen dödförklarar mångkulturen!

Jag har tidigare spekulerat i att en eventuell vändning i invandrings-hyckleriet kanske skulle komma med ett halv-kontroversiellt, icke-korrekt inlägg i någon av de stora tidningarna, och att detta inlägg istället för fackeltåg och upprop mot rasism, skulle bemötas med en axelryckning.

En i många avseenden anmärkningsvärd ledare publicerades i Expressen häromdagen:

http://www.expressen.se/ledare/1.638370

PM Nilsson konstaterar rätt upp och ned att:
- Sverige tar emot för många flyktingar
- invandringen kostar för mycket pengar
- det mångkulturella samhället är kört

Han skriver detta i en ton som att det är "självklarheter" som alla håller med om, efter de sista årens utveckling med flyktingströmmar, terrorist-attentat, hedersmord, osv. Ett intressant påstående. Jag vill påstå att vi tidigare inte sett något liknande från någon av de svenska tidningarna. Debattinlägg visst, men det här kommer rätt ur hästens mun, inte från någon suspekt fritänkare.

Ta t ex denna kategoriska bredsida, som låter som någonting från Flashbacks föga korrekta chat-forum Invandring & Integration:

"...Om man undantar mat, kläder och högtider finns det mångkulturella samhället endast på kultursidor."

Samtidigt tar PM Nilsson förstås i så byxan spricker för att demonisera Sverigedemokraterna med det vanliga gamla "rasism"-blajet, men det är ganska irrelevant. Det centrala, och som jag uppfattar det, helt nya i hans ledare är de tre punkterna ovan, och kommentarerna han gör till dessa.

Mellan raderna kan man konstatera en annan viktig sak i Nilssons text -- nämligen att föreställningen att invandringen i sig automatiskt är positiv har försvunnit. Detta är möjligen ännu mer anmärkningsvärt än ledarens tre punkter.

Vi får se var detta leder, men invandringskritiska medborgare runtom i Sverige bör nog korka upp en flaska champagne. Eller åtminstone en Pommac.

Är Janne Josefsson farlig?

Debattens vågor går höga efter att Janne Josefsson gjort ännu ett "scoop" där makthavare på lägsta tänkbara nivå gjort bort sig. Josefssons insatser har föga med seriös journalistik att göra, men med en hårdför vinkling och diverse billiga dramaturgiska grepp så fås ändå en respons hos den mer okritiska delen av svensk TV-publik. Det är tydligen bombhot och pöbel-upplopp i Vetlanda nu. Vilken överraskning.

Janne Josefsson har ingen särskilt stor makt, betydligt mindre än t ex en åklagare i någon folktom del av landet. Eftersom han bara klarar av att göra "scoop" där de mest obetydliga makthavare gjort bort sig, så blir den samhälleliga effekten av hans "scoop" icke mätbar annat än på lokaltidnings-nivå. En normal redaktionell värdering av hans uppblåsta reportage är 45 sekunder i Rapports sena sändning eller en 1/4-dels sida i DN:s lokala upplaga.

Britta Svensson i Expressen har skrivit något bra:
http://expressen.se/kronikorer/brittasvensson/1.636069
"...Hur ska man kunna lita på Janne Josefsson i en fråga som rör ett utsatt barn? Sist tog han ju föräldrarnas parti, och förföljde socialnämnden i Oskarshamn långt över anständighetens gräns för att de hade omhändertagit ett barn. Hur rädda blev de i Vetlanda när de såg det?
Det lär vi aldrig få veta. Socialarbetare sönderslagna av Janne Josefsson har inga mänskliga rättigheter..."

Utöver detta så har fakta i fallet tydligen varit kända länge och bl a behandlats av Dagens Nyheter, vilket innebär att credit för research-delen inte heller bör tillfalla JJ och Uppdrag Vinkling. Kvar blir iscensättningen, dramaturgin -- och är det något vi behöver mindre av i den redan mediokra svenska journalistiken, så är det dramaturgi.

Det torde bli ett brutalt fall för JJ den dag SVT tappar intresset för honom. Hans främsta support finns -- ironiskt nog -- hos en grupp som har mycket begränsat inflytande i samhället, dvs diverse lätt-manipulerade gråsossar ute i stugorna. Folk som arbetar med professionell journalistik, eller har normala krav på journalistiskt arbete, tycks inte vara några större fans till honom.

Men det är klart, TV3 kanske kan värva honom till något av sina IQ-befriade reportage-program där han och Aschberg kan stå och kasta skit på någon liten tant i ett kommunalt hyresbolag som avhyst en bråkig alkis som råkar vara kompis med Aschberg. Josefsson gör "researchen", och så skäller Aschberg ut den lilla tanten, alkisen får tillbaka sin lya, och rättvisa har skipats.

Vad är riktig journalistik?

Kunskapen om vad riktig journalistik faktiskt innebär tycks begränsad hos många svenskar (inte deras fel -- bor man i Afrika vet man ofta inte hur snö ser ut), så här kommer ett exempel som kanske kan belysa.

För ett antal år sedan körde amerikanska "60 Minutes" ett TV-reportage som jag tyckte var riktigt bra journalistik. Programmet visades även i Sverige.

STORYN
En ung, svart man hade efter fullgjord examen fått anställning på en exklusiv finansfirma på Wall Street. Vi kan kalla honom Mr Blue. En av hans arbetsuppgifter var att handla med och administrera statsobligationer. Detaljerna kan vi skippa, men med denna typ av värdepapper bollar man med väldigt stora belopp. Utöver den sedvanliga köp och sälj-handeln fanns diverse administrativa och fiskala aspekter på detta uppdrag, som handlade om månadsbokslut och balansering av konton osv. I det här fallet fanns en speciell rutin som skulle följas, där finanshuset gjorde fiktiva affärer med amerikanska staten (deras riksbank) för att kontona dem emellan skulle vara i balans och marknaden vara aktiv. Inga egentliga pengar bytte ägare, utan det var en ren byråkratisk rutin.

Det gick bra för Mr Blue i hans jobb på mäklarfirman. Riktigt bra. Faktum är att hans trading omsatte större belopp än nästan alla andra finansvalpar. Detta gav honom fett med cred -- särskilt som en av få afro-amerikaner på firman -- och dessutom rejält med dollar-bonus.

Problemet var bara det, att hans väldiga omsättning visade sig komma från de byråkratiska sken-affärerna han gjorde med US Treasury (riksbanken). Mr Blue lyckades på något vis bokföra dessa som faktiska affärer, och de redovisades bland hans övriga trading-uppdrag. Och eftersom det handlade om affärer med staten som motpart, så var beloppen väldigt stora. Mr Blues föregångare på jobbet hade utfört samma sorts byråkratiska rutiner, men aldrig bokfört dem som "riktiga" affärer, vilket man inte heller skulle. Problem!

Arbetsgivaren var inte så road av detta, vilket liknade bedrägeri och dessutom var mycket pinsamt. Vad jag minns så var det avsked och polisanmälan som blev resultatet.

REPORTAGET
Detta är en intressant story med flera tänkvärda aspekter. Dessutom är den lite giftig, eftersom Mr Blue var svart, vilket alltså var ovanligt i den miljön. Här kan man pausa lite och fundera på hur en typisk svensk journalist hade hanterat storyn. Fundera på det.

"60 Minutes" gjorde i vilket fall ett ganska långt inslag, som presenterade skeendet på ett detaljerat tekniskt sätt, så att tittaren förstod vad Mr Blue skulle göra. Ett antal personer intervjuades -- Mr Blues arbetsgivare, som flugit i taket efter att ha upptäckt vad som försiggått, en neutral expert på finansiella rutiner, Mr Blues pappa, och förstås Mr Blue själv.

Samtliga parter fick yttra sig på ett behärskat och värdigt sätt, utan dolda kameror och utan att bli attackerade vid sina hem. Varje intervju var flera minuter lång, och pågick tills samtliga frågor besvarats. Inga konstiga klipp eller kameravinklar för att framställa någon som "ond" eller "god", utan objektivt och neutralt. "60 Minutes" egen reporter höll sig i bakgrunden, bortsett från att ställa några få avgörande frågor.

Reportaget avslutades utan något som helst ställningstagande -- man presenterade fakta i caset, och överlämnade till tittaren att ta ställning till vad som hade hänt. Detta sas uttryckligen från "60 Minutes"-studion.

Tre (minst) olika scenarier presenterades i reportaget:

1. Mr Blue hade avsiktligt bokfört dessa sken-affärer som verkliga, för att vinna status och pengar.
2. Mr Blue, som var nyanställd i branschen, fattade helt enkelt inte att sken-affärerna enbart var bokföringstekniska, utan noterade dem som riktiga. Han trodde sig alltså ha hittat ett sätt att göra riskfri business.
3. Arbetsgivaren hade klantat sig eller myglat på ett eller annat sätt, och utsett Mr Blue till syndabock.

Efter att ha sett "60 Minutes"-reportaget var det omöjligt att säga med bestämdhet vad som hänt, eftersom alla sidor fick komma till tals, och alla möjligheter belystes på ett rättvist sätt. Av alla de som såg inslaget så fanns det förmodligen åsikter som stödde alla 3 tolkningarna.

Detta menar jag är äkta journalistik -- en komplicerad story med intressanta undertexter (vad händer på Wall Street, hur går det för svarta i finansvärlden, får arbetsgivare bete sig så, osv), som presenterades på ett djuplodande och ingående sätt, utan pekpinnar eller tolkningar, och med lika stor respekt och utrymme given åt alla parter.

Föreställ er samma story hanterad av svenska journalister.