En jordbävning i det politiska landskapet

Ett förändrat tonfall i mainstream-medias bevakning av invandrings-frågor har följts av debatter mellan representanter för riksdagspartierna och Sverigedemokraterna, oftast företrädda av Jimmie Åkesson. Denna nya situation, som borde ha inträtt redan på 90-talet, har sannolikt skapats som en effekt av regeringsskiftet (och PK-vänsterns försvagade position) och Sverigedemokraternas framgångar det sista året. Så många som 200.000 svenskar säger sig sympatisera med SD i vissa opinionsundersökningar. De kan förstås inte vara galna rasister eller arbetslösa skinheads allesammans, och i detta sena läge så har etablissemanget vaknat.

Som kronan på verket debatterade Åkesson med (s) partiledare Mona Sahlin på TV4 igår kväll. Debatten var relativt jämn; neutrala bedömare talar om oavgjort eller en svag övervikt åt ena eller andra hållet.

Men eftersom den ena parten är Sverigedemokraterna, och ärendet är (främst) invandringen, så betyder ett oavgjort resultat här inte "oavgjort". Sverigedemokraterna har -- utöver att erhålla ett mer respektfullt tonfall från media -- åstadkommit något betydelsefullt, nämligen visat att man bara är ett gäng vanliga medborgare med ett politiskt engagemang. Inte "rasister", inte någon konstig sekt från en byhåla, utan ett enfrågeparti med ett växande stöd ute i landet. Man kan göra paralleller till hur Kristdemokraterna och Miljöpartiet började.

Till skillnad från MP och KD har SD emellertid utsatts för en smädeskampanj och demonisering som torde sakna motsvarighet i modern svensk historia. Inga överdrifter har varit för stora, inga okvädingsord för grova, när det gällde dess sympatisörer. För alla andra svenskar blir frågan därför: vilka är dessa demoner i människoskepnad egentligen?

Som framgick av TV-debatten så är de inga demoner, utan halvprofessionella politiker som tror på sin sak. I övrigt ser de ganska ordinära ut. Denna antiklimax gör många års demonisering i stort sett verkningslös, och väcker dessutom frågor kring de som stått för propagandan. Vad var det egentligen som var så farligt? Varför tog man i så?

Och, i förlängningen: är inte invandringspolitiken en ordinär samhälls-fråga, ungefär som kärnkraften? Somliga för, andra emot, och det hela stöts och blöts på sedvanligt demokratiskt sätt. Men det har alltså inte skett, starka krafter har kvävt debatten och demoniserat eventuella meningsmotståndare, och så här efteråt frågar man sig: varför? Vad var det som var så farligt?

Vad gäller själva debattinsatsen så torde Mona Sahlins uppdrag ha varit klart och tydligt: krossa Sverigedemokraterna. Allt annat är en framgång för SD, som redan har en kraftig medvind. En oavgjord debatt är en förlust för (s), och för invandringsförespråkarna.

Här kan man då titta på hur socialdemokratiska representanter, samt mainstream-media, hanterat TV-debatten idag. Och det liknar närmast en generad baksmälla. Man undviker att tala om debatten, och istället är det principfrågor som lyfts fram, för 10:e gången, samt demoniseringsförsök, för 100:e gången.

Slutsats: det gick åt skogen för Sahlin och (s). Vad man än hade tänkt sig, så blev det inte fallet. Tidningarna undviker att göra "Vem vann?"-polls, vilket man hade efter tidigare SD-debatter (Jimmie Åkesson "vann" för övrigt klart över Folkpartiets representant i SvD:s läsarpoll), och ställer istället frågan "Var det rätt att ta debatten"? "Kom SD för lindrigt undan?". Detta är, om uttrycket tillåts, rent trams.

Bakom kulisserna anas en stor besvikelse med debatt-utfallet, och en vag kritik mot Mona Sahlin, som återigen var dåligt förberedd och använde illa genomtänkta floskler om Zlatan. Hon verkar inte ha förstått att detta är 2007, invandringskritiken är en politisk sprängfråga, och den kan inte slarvas bort. Underskattade hon motståndaren? Har hon gått på partiets och medias egna PR-spiel om Sverigedemokraternas bedrövlighet? Eller uppfattade hon sig som moraliskt överlägsen, och därmed segrare på förhand?

Vad det än var, så spelade det SD i händerna. Lars Ohlys vansinnes-utbrott efter debatten, där han kallade Jimmie Åkesson för Quisling, torde indikera den allmänna känslan hos vänstern, och invandrings-anhängarna... Mona sumpade bollen.

Utöver SD/invandrings-smeten så väcker detta förstås funderingar hos (s) angående sin nya partiledare.

Avslutningsvis hälsar vi Sverigedemokraterna välkomna in i det politiska etablissemanget. De bör skänka en tacksamhetens tanke till såväl PK-media, etablerade partier, som Mona Sahlin för att ha krattat manegen.